Dagarna flyter ihop när man är föräldraledig. Kan tyckas att man borde hinna med mycket när man är ledig men jag vet inte var tiden tar vägen.
Ibland känns det som om det bara är morgon och vips kväll igen. Tycker inte om att sova. Sova är bara något trist som jag måste göra för att det snart ska bli morgon och äntligen dags att få vara med min dotter igen.
Mannen är ute på promenad med dottern och som vanligt börjar jag undra om hon har det bra. Fryser hon kanske? Är filten jag virade runt henne för tunn eller för tjock kanske?
Måste lära mig att släppa på kontrollbehovet. Klarar inte av att hon gråter det minsta lilla. Måste trösta direkt. Mannen är inte alls likadan. Han tycker att hon kan väl få vänta lite. Jag blir arg och själv ledsen.
Försöker analysera mig själv till varför jag reagerar som jag gör. Det jag minns är att jag själv inte blev tröstad som liten. Minns hur jag låg och grät och grät bakom kuddar i mitt rum. Utanför dörren satt mina föräldrar och tittade på tv: n. Jag fick trösta mig själv. Detta gjorde mig till en person som aldrig litat på andra. Jag har bara mig själv och måste lösa allt själv. Länge levde jag så innan jag förstod att andra är inte som mina föräldrar var och är.
Därför ska min dotter inte behöva gråta länge utan tröst. Hon ska få kramar och pussar i överflöd. Känna att hon alltid är älskad för den hon är. Precis som hon är. Gränslös kärlek. ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar