Då var det dax igen ... Idag startade jag dagen med en tablett folsyra. Nästa försök är tänkt till hösten och innan dess vill jag boosta mig med bla folsyra och ev D-vitamin. Nu är det ju sommar och man får ju D vitamin i mängder av solen så är lite tveksam om jag behöver ta det. Tog just D vitamin vid försöket som gick vägen så vill gärna följa samma linje.

måndag hela veckan

Dagarna flyter ihop när man är föräldraledig. Kan tyckas att man borde hinna med mycket när man är ledig men jag vet inte var tiden tar vägen.
Ibland känns det som om det bara är morgon och vips kväll igen. Tycker inte om att sova. Sova är bara något trist som jag måste göra för att det snart ska bli morgon och äntligen dags att få vara med min dotter igen.

Mannen är ute på promenad med dottern och som vanligt börjar jag undra om hon har det bra. Fryser hon kanske? Är filten jag virade runt henne för tunn eller för tjock kanske?
Måste lära mig att släppa på kontrollbehovet. Klarar inte av att hon gråter det minsta lilla. Måste trösta direkt. Mannen är inte alls likadan. Han tycker att hon kan väl få vänta lite. Jag blir arg och själv ledsen.
Försöker analysera mig själv till varför jag reagerar som jag gör. Det jag minns är att jag själv inte blev tröstad som liten. Minns hur jag låg och grät och grät bakom kuddar i mitt rum. Utanför dörren satt mina föräldrar och tittade på tv: n. Jag fick trösta mig själv. Detta gjorde mig till en person som aldrig litat på andra. Jag har bara mig själv och måste lösa allt själv. Länge levde jag så innan jag förstod att andra är inte som mina föräldrar var och är.
Därför ska min dotter inte behöva gråta länge utan tröst. Hon ska få kramar och pussar i överflöd. Känna att hon alltid är älskad för den hon är. Precis som hon är. Gränslös kärlek. ...

En ny resa

Så kom hon då äntligen till oss. Så många år av ivf, missfall och all kamp. Det blev lugnt.
Nu var hon här. Det var och är inte riktigt så. Det var många tårar av trötthet och sömlösa nätter.
Men det var mest i början.
Det ÄR en stor omställning att få barn. Hormoner som rusar runt i kroppen. Ett tag ville jag separera ifrån min man. Det kändes inte som om han förstod mig och som att han inte såg mig längre. Det var mycket bråk och jag kände att jag orkar bara inte mera. Förstod plötslig varför så många separerar första året när de fått barn.
Det var vi nu. HON och jag. Det enda som betydde något för mig. Det blev bättre sedan och vi är en harmonisk liten familj nu med vår underbara dotter.
Jag älskar henne så mycket att det går inte att beskriva i ord.

Jag tänker aldrig någonsin säga att meningen med livet är att få barn. Då finns det ju ingen mening om man inte får barn. För barn är en gåva oavsett hur barnet kommer till en. Om jag inte hade haft turen att få denna gåva så hade ju meningen med livet varit en annan för mig. Jag hade funnit meningen på något sätt. Det är ju det enda sättet att gå framåt.

Länge låg denna bloggen nere. Hela min graviditet levde jag i skräcken att något skulle hända med min skatt. Men allt gick bra och nu börjar en annan resa. Resan mot ett syskon. Så fort hon hade kommit ut och jag såg henne för första gången ville jag uppleva detta igen. Jag ville vara gravid igen. Det kan låta märkligt när hela graviditet var en skräckblandad resa men det är kanske därför. Jag har fått det finaste som finns i hela världen för mig. Blir jag gravid igen kommer jag nog inte att vara lika rädd att något ska gå fel på samma sätt. Tror jag men det kan ju ändras men nu är jag sugen på att börja blogga igen.