Så kom hon då äntligen till oss. Så många år av ivf, missfall och all kamp. Det blev lugnt.
Nu var hon här. Det var och är inte riktigt så. Det var många tårar av trötthet och sömlösa nätter.
Men det var mest i början.
Det ÄR en stor omställning att få barn. Hormoner som rusar runt i kroppen. Ett tag ville jag separera ifrån min man. Det kändes inte som om han förstod mig och som att han inte såg mig längre. Det var mycket bråk och jag kände att jag orkar bara inte mera. Förstod plötslig varför så många separerar första året när de fått barn.
Det var vi nu. HON och jag. Det enda som betydde något för mig. Det blev bättre sedan och vi är en harmonisk liten familj nu med vår underbara dotter.
Jag älskar henne så mycket att det går inte att beskriva i ord.
Jag tänker aldrig någonsin säga att meningen med livet är att få barn. Då finns det ju ingen mening om man inte får barn. För barn är en gåva oavsett hur barnet kommer till en. Om jag inte hade haft turen att få denna gåva så hade ju meningen med livet varit en annan för mig. Jag hade funnit meningen på något sätt. Det är ju det enda sättet att gå framåt.
Länge låg denna bloggen nere. Hela min graviditet levde jag i skräcken att något skulle hända med min skatt. Men allt gick bra och nu börjar en annan resa. Resan mot ett syskon. Så fort hon hade kommit ut och jag såg henne för första gången ville jag uppleva detta igen. Jag ville vara gravid igen. Det kan låta märkligt när hela graviditet var en skräckblandad resa men det är kanske därför. Jag har fått det finaste som finns i hela världen för mig. Blir jag gravid igen kommer jag nog inte att vara lika rädd att något ska gå fel på samma sätt. Tror jag men det kan ju ändras men nu är jag sugen på att börja blogga igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar